Mattes ögonsten

Oj, vad man kan jäkta runt ibland. Både vovven och jag har varit helt utslagna de senaste dagarna. Efter en halvdag på ikea med påsklovskidsen så skyndade jag mig hem, slängde på mig varma oömma kläder och sprang till bussen. Jag och vovven skulle nämligen på lite skogssafari i Partille tillsammans med hundkompisarna Willy & Charlie och Ragnar & Bianca. Först mötte vi upp med de två herrarna från innerstan. På fullproppad Blå express knödde vi oss in. Jade och jag först, sedan två hårt arbetande herrar som bara måste fram till den söta lilla tjejen. Folk trodde nog att det var tre mördarhundar vi hade med oss. Ja, ända tills vi fått plats längst bak för då började de gny och vara alldeles, alldeles, alldeles synd om de två svarta. Varför det var synd om dem visste de nog inte riktigt själva. Kanske är det deras sätt att fråga "Är vi framme snart?" Som tur var hade Madde inte glömt hundgodis som den genomruttna matten gjort. Med lite mat i munnen gnyddes det inte fullt lika mycket.

Väl framme i Partille skulle Joanna plocka upp oss för att sedan skjutsa oss ut i skogen. Vi stiger av bussen samtidigt som hon ringer. Konversationen som förljer kan nog ha varit en av de mest förvirrade i mitt liv. Försöker hålla ordning på mig själv, liten samojed hund, andra människors fötter, var Madde befinner sig med sina två dragdjur, prata telefon samt på något sätt tillgodogöra mig information. "Va, inne?" "Nej, ute!" "Inne alltså?" "Nej vänster." "Va?" "Ser du pressbyrån?" "Den som är inne?" "Nej, ute!" "Vänta, Jade har trasslat in sig i..." Nu kommer grädden på moset. Från höger kommer en foxterrierkille spatserande och från vänster två lurviga blandraser. Vi har just gått in genom ett par glasdörrar och befinner oss i en luftsluss. Alla hundarna börjar skälla samtidigt! ALLA!! Samtidigt ger Joanna mig information för hur vi ska ta oss dit hon är "Elva!" "Elva?" "Ja, då hittar du." "Elva?" Släpar med mig Jade mot det jag antar att hon menar. Följer instruktionerna till punkt och pricka, gå förbi pressbyrån rakt fram mot västtrafik-info och där ska hon vara. Score! Vi hittar rätt på första försöket. Det var inte så svårt alls visade det sig. Vi slänger oss in i bilen och kör iväg.

Vi försöker prata samtidigt som hundarna gör samma sak. Willy berättar för alla att han är boss över allt levande (ja, förutom Madde, då) Jade berättar ömsom för Joanna att hon hittat henne ömsom för mig att hon hittat henne, Ragnar ylar efter kompisarna han inte kan men måste hälsa på och Charlie ylar på Jades uppmärksamhet. Det är bara Bianca som håller tyst, men jag misstänker att hon hade en och annan åsikt om oss övriga i bilen.

Väl framme i skogen dyker även Christoffer upp. Vi knatar runt med lösa små hundar på upptäcksfärd. Först springer Ragnar "Jag vet vart vi ska!", sedan följer de godtrogna lammen Jade & Charlie "springa, hoppa, mat, springa, hoppa, mat" och därefter Bianca "Nä, du vet ingenting! Ha koll på matte istället." Längst bak traskar Willy "Snö är inte bara superkul, det är kallt och vått oxå." Som de härdade mattar & hussar vi är så ignorerar vi totalt den kringrusande hundarna och pratar på om alla idiotgrejer de gjort. Ja, för av de församlade hundarna är det nog bara Willy och Bianca som överhuvudtaget kan kallas intelligenta. De andra tre lever nog mest på sitt utseende och glada humör. Inte så illa det, fungerar ju för de flesta modeller i världen. Mitt ute i skogen slås jag och Madde av samma tanke. "Vänta nu, hon går först och han sist... Den här filmen har vi sett förr!" Som tur var så hade herrskapet i fråga gott uppsåt och jag tror att både jag och Madde behöver dra ned på vårt CSI-tittande.

På vägen hittar vi dessutom Christofers nycklar hängande på en skylt. Någon vänlig själ hade sett dem liggandes i snön och hängt upp dem. Sicken lycka! Och vi som inte ens visste att de saknades. Efter några varv i solen & skogen får vi skjuts tillbaka in till stan (hurra!) Willy, Ragnar och Bianca lägger sig nöjda ner och snusar lite. Trötta djur. Jade ynk-gnyr av okänd anledning och Charlie stor gnyr av serparationsångest från Jade (igen befinner han sig i baksätet och Jade eoner av avstånd bort, dvs framsätet.) Madde bestämmer sig på vägen in till stan för att flytta, men hittar sina dörrnycklar i en annan ficka och beslutar sig raskt för att bo kvar. Ingen vill leta nycklar i snö och mark efter en två timmars runda. När vi kom hem så slocknade Jade i soffan efter ett väl uträttat värv.