Två år med Jade
Vad tiden går samtidigt som den står stilla. Ett sant problem för kvantfysiken. Jag & kråkan firar nu två år tillsammans. Två år!! Det var ju bara igår jag hämtade henne. Hur gick det till? Och är rynkorna jag fått under denna tid på något sätt relaterade till lilla svart? Man inser att man börjar bli gammal då ens förhållande till botox förändras. Från att vi ca 21 års ålder tänka "Spruta in nervgift? eewww!" via 28:as "Var och en får ju göra det de känner för." till 30++:s "Hmmm, vad kan det kosta egentligen..?" Hur kan så pass lång tid bara rusa iväg sådär? Vi har ju inte ens hunnit börja på agility än!
Det kvantmekaniska i tillvaron är att jag inte kommer ihåg tiden utan Jade (till skillnad från tiden utan rynkor som jag fortfarande delude:ar mig att tro att jag lever i. Döm om min förvåning varje morgon när jag ser min osminkade bild i spegeln.) Resor, fester, vänner och andra saker som pre-dates Jadies förvånar mig ständigt. När man fnular och funderar men hur löste jag hundpassningen då? och kommer på att då är ca tre år innan kråkan ens föddes. Ingen hund, ingen passning. Tillika dog drömmen om en stor takvåning i innerstaden samma dag som kråkan klev in i mitt liv. Nu drömmer jag om ett hus på landet med appelplan, lada för agilityträning på vintern och flera hektar skog för promenad & viltspår. Snacka om helomvändning.
Dammade av mina skor här om veckan och förvånads över dess antal, samt att så många hade höga klackar. Behöver jag säga att de predates Jade? Nu är det gåriktiga, vattentäta och förmåga att ta på utan krussiduller som prioriteras, inte färg, form och mode. Jag har uner dessa två år (ok, första två veckorna) gett upp på ljusa kläder då det inte går att dölja vare sig små svarta hårstrån eller tassavtryck. Det enda sättet att få bort de svarta hårstråna är att torktumla shajten så där försvinner fler material. Fleece har dessutom blivit en del av min vardag. Passform? Yeah right! Antal fickor? Ohhh! Här ryms ju mobil, bajspåsar, näsdukar, godis, klicker, cigg, koppel, leksak, plånbok, etc. Fast jag kommer aldrig (!!!) att köpa eller synas i Foppatofflor eller midjeväska. Någonstans får man faktiskt dra gränsen.
Sedan har vi tvärtom tids-tankarna (tillbaka till kvantfysiken.) Har jag verkligen bara känt dessa personer i mindre än två år? Du måste skoja! De flesta hundvänner vi umgås med är ju dp-ägare och det är kanske därför som man passar så bra ihop oberoende av ålder, kön och bakgrund, för det är ju tyvärr sant som man säger; sådan matte, sådan hund. Min älskade lilla kråka är ju inte den skarpaste kniven i lådan. Söt & snäll, men inte helt bright, har en slight ätstörning (eller som min bror sa kring jul "Hon skulle sälja dig och sin själ för en havrefras.") och totalt adhd-störd. *ohh ser något som glimmar brb.*
Glitter & Glamour, stenar & paljetter. Hur kommer det sig att jag inte pysslat ihop ett Jadehalsband till Jadies än? fast det var ju inte det vi prtade om... Well, som sagt, sådan matte sådan hund. Undrar om jag har något gott undanstoppat i skafferiet?
Det kvantmekaniska i tillvaron är att jag inte kommer ihåg tiden utan Jade (till skillnad från tiden utan rynkor som jag fortfarande delude:ar mig att tro att jag lever i. Döm om min förvåning varje morgon när jag ser min osminkade bild i spegeln.) Resor, fester, vänner och andra saker som pre-dates Jadies förvånar mig ständigt. När man fnular och funderar men hur löste jag hundpassningen då? och kommer på att då är ca tre år innan kråkan ens föddes. Ingen hund, ingen passning. Tillika dog drömmen om en stor takvåning i innerstaden samma dag som kråkan klev in i mitt liv. Nu drömmer jag om ett hus på landet med appelplan, lada för agilityträning på vintern och flera hektar skog för promenad & viltspår. Snacka om helomvändning.
Dammade av mina skor här om veckan och förvånads över dess antal, samt att så många hade höga klackar. Behöver jag säga att de predates Jade? Nu är det gåriktiga, vattentäta och förmåga att ta på utan krussiduller som prioriteras, inte färg, form och mode. Jag har uner dessa två år (ok, första två veckorna) gett upp på ljusa kläder då det inte går att dölja vare sig små svarta hårstrån eller tassavtryck. Det enda sättet att få bort de svarta hårstråna är att torktumla shajten så där försvinner fler material. Fleece har dessutom blivit en del av min vardag. Passform? Yeah right! Antal fickor? Ohhh! Här ryms ju mobil, bajspåsar, näsdukar, godis, klicker, cigg, koppel, leksak, plånbok, etc. Fast jag kommer aldrig (!!!) att köpa eller synas i Foppatofflor eller midjeväska. Någonstans får man faktiskt dra gränsen.
Sedan har vi tvärtom tids-tankarna (tillbaka till kvantfysiken.) Har jag verkligen bara känt dessa personer i mindre än två år? Du måste skoja! De flesta hundvänner vi umgås med är ju dp-ägare och det är kanske därför som man passar så bra ihop oberoende av ålder, kön och bakgrund, för det är ju tyvärr sant som man säger; sådan matte, sådan hund. Min älskade lilla kråka är ju inte den skarpaste kniven i lådan. Söt & snäll, men inte helt bright, har en slight ätstörning (eller som min bror sa kring jul "Hon skulle sälja dig och sin själ för en havrefras.") och totalt adhd-störd. *ohh ser något som glimmar brb.*
Glitter & Glamour, stenar & paljetter. Hur kommer det sig att jag inte pysslat ihop ett Jadehalsband till Jadies än? fast det var ju inte det vi prtade om... Well, som sagt, sådan matte sådan hund. Undrar om jag har något gott undanstoppat i skafferiet?
Dubbla budskap?
Igår var jag och kråkan på besök hemma hos Charlie och Willy. Deras husse & matte var givetvis där oxå, samt några andra bekanta. Matte fick vin, pizza och choklad. Jade fick... Charlie? Eller fick han henne? Det är rent otroligt hur den lilla bengeten skändar och stalkar henne då de ses. Incest, incest, familjefest då kråkan är skatans moster. Bekymrar det honom? Nope, inte det minsta. Normalt brukar ju Jade vara väldigt tydlig i sitt språk, men när det kommer till denna lilla grabb så måste jag säga att t o m jag får dubbla budskap. Hon morrar lite, visar tänderna samtidigt som svansen går som en propeller. Jäkla masochist hund... Nu är väl inte Charliepojken bättre han, då han är uppfostrad av Willy. Lillgrabben verkar nämligen tro att utfall och lufthugg är detsamma som kärlek. What to say, lixom?
Willy tröttnade först och kurrade ihop sig vid husse. Han var så söt där han låg under sin filt. Bara nosen stack ut. Det hindrade ju inte att varje gång jag gick in i köket för att se hur chokladgörandet gick (nämnde jag att chokladen handgjordes? mums!) så kastade han sig ut och rusade efter. OK, inte efter mig utan efter brorsan & besökande fjällan.
Det är förresten rent otroligt hur lydiga tre vovvar blir då ostbågarna åker fram. Etter bättre än pizzakanter om du frågar de tre små liven. Så bra in fact att man inte lyssnar på kommando utan gör alla trick man kan, samtidigt. Var är klickern då man behöver den? Inte i tv-soffan iallafall.
På väg hem blev vi som vanligt antastade av diverse fyllon, men denna gång även av normala fredags-party-people. "Får man klappa hunden?" Givetvis! Jade gjorde sitt som reklam för rasen igen. Så snäll och söt så. De tog foto på henne för att kunna googla dvärgpinscher när de kom hem. Det är inte första gången vilt främmande människor tar foton på Jadisen heller. Har faktiskt tappat räkningen på hur många som gjort det under hennes livstid. Är man sötast i världen så är man. Jade har faktist fått folk i bilar att stanna och fråga om henne, igen fler gånger än jag kommer ihåg. Hmmm, inser att jag inte ens blir förvånad längre då folk frågar om de får ta foto på henne. Tycker mest att det är nice att de frågar och inte bara tar sina bilder (vilket oxå har hänt.)
Mest scary var dock när vi är på väg mot skogen och en patrullerande polisbil passerar oss (bor man in the hood så gör man) gör en U-sväng och vevar ner rutan. Hinner tänka ut massor av scenarion innan chauffören säger: "Jag måste bara fråga, vad är det för ras?" Jag piper fram "Dvärgpinscher" Asså, jag är en laglydig medborgare, ska ju bli småskolelärare (pappas uttryck) för sjutton, varför blir jag skraj då polisen rullar upp bredvid en? Kråkan hade dock inga sånna betänkligheter utan slänger sig glatt viftande med svansen mot bilen. Hon blir kliad & klappad av polisen, som öppnat dörren för att nå henne, och returnerar tjänsen genom att hoppa upp i knä och gosseattacka och pussas vilt. Restriktiv ras, my foot... She lööövs everybody, speciellt de med godis.
Willy tröttnade först och kurrade ihop sig vid husse. Han var så söt där han låg under sin filt. Bara nosen stack ut. Det hindrade ju inte att varje gång jag gick in i köket för att se hur chokladgörandet gick (nämnde jag att chokladen handgjordes? mums!) så kastade han sig ut och rusade efter. OK, inte efter mig utan efter brorsan & besökande fjällan.
Det är förresten rent otroligt hur lydiga tre vovvar blir då ostbågarna åker fram. Etter bättre än pizzakanter om du frågar de tre små liven. Så bra in fact att man inte lyssnar på kommando utan gör alla trick man kan, samtidigt. Var är klickern då man behöver den? Inte i tv-soffan iallafall.
På väg hem blev vi som vanligt antastade av diverse fyllon, men denna gång även av normala fredags-party-people. "Får man klappa hunden?" Givetvis! Jade gjorde sitt som reklam för rasen igen. Så snäll och söt så. De tog foto på henne för att kunna googla dvärgpinscher när de kom hem. Det är inte första gången vilt främmande människor tar foton på Jadisen heller. Har faktiskt tappat räkningen på hur många som gjort det under hennes livstid. Är man sötast i världen så är man. Jade har faktist fått folk i bilar att stanna och fråga om henne, igen fler gånger än jag kommer ihåg. Hmmm, inser att jag inte ens blir förvånad längre då folk frågar om de får ta foto på henne. Tycker mest att det är nice att de frågar och inte bara tar sina bilder (vilket oxå har hänt.)
Mest scary var dock när vi är på väg mot skogen och en patrullerande polisbil passerar oss (bor man in the hood så gör man) gör en U-sväng och vevar ner rutan. Hinner tänka ut massor av scenarion innan chauffören säger: "Jag måste bara fråga, vad är det för ras?" Jag piper fram "Dvärgpinscher" Asså, jag är en laglydig medborgare, ska ju bli småskolelärare (pappas uttryck) för sjutton, varför blir jag skraj då polisen rullar upp bredvid en? Kråkan hade dock inga sånna betänkligheter utan slänger sig glatt viftande med svansen mot bilen. Hon blir kliad & klappad av polisen, som öppnat dörren för att nå henne, och returnerar tjänsen genom att hoppa upp i knä och gosseattacka och pussas vilt. Restriktiv ras, my foot... She lööövs everybody, speciellt de med godis.
