Mattes ögonsten

Just nu är Jade på topp. Hon är verkligen en liten bordercollieråtta (uttryck som jag snott av Jennifer som hon i sin tur anammat från Hanna.) Inkallningarna fungerar till nästan 100%. De senaste dagarna är det bara en enda gång då hon inte kommit på stört och då bestod störningsmomentet av fyra rådjur mindre än 20 meter bort. Hon stod dock stilla och vände sig mot mig då jag ropade. Vi har gått förbi lekande barn, cyklar i nedförsbacke och all sköns vilda djur (well... fåglar, katter, harar och rådjur.) Jadie bara struttar på med stenkoll på mig. Nämnde jag att hon var lös? Visst är det underbart då all träning man lagt ner verkar ha gett önskat resultat?

Det känns verkligen i luften att våren är här. Vovven hittar dagligen gossiga saker att sätta i sig eller rulla runt i, så även idag. Hennes senaste valda doft att bringa home ledde dock till att hon blev ordentligt vårbadad och genomskrubbad. Man kunde inte röra vid henne utan att själv lukta kräks. Mumma! Fast det är ju bättre än den gång hon hittade tonårsspya och glatt bestämde sig för att matte och vovve skulle lukta likadant. Hon strök sig som i slowmotion efter mina ben. Behöver väl inte förklara att matte inte var fullt lika road av hennes förmåga att hitta mat samt att dela med sig av sina fynd. Ja, man kan inte vara äckelmagad med hund, eller man har inte en chans att förbli äckelmagad. Misstänker att föräldrar till spädbarn hamnar i samma tankemönster. De är iallfall de enda som jag vet är lika intresserade av bajsets färg, form och doft som oss hundägare.

Vi tränar på med våra hemövningar i både freestyle och vardagslydnad. Hon kan nästan slalom nu, men mellan (sitta, stå eller gå mellan mina ben) är läskigt värre. De hade en liknande övning på vardagslydnaden, lugnande händer. Lugnande my ass... Tror aldrig jag sett vovven mjälla så, fast detta betyder ju bara att det är något vi behöver träna mer på. Inte som lugnande då, utan så att hon inte blir rädd. Vill jag lugna ner lillpyret så gör jag som alla andra med små hundar, hon får vackert sitta i mitt knä. Fungerar superbra! Lätt att glömma bort att det som fungerar suveränt på en schäfer kanske inte är det optimala på en liten hund. En schäfer syns på en spårvagn. Liten dvärgpinscher syns inte fullt lika mycket, men lär höras då den blir trampad på. Dessutom så har man ju chans till lite tvångsmys och möjlighet att kolla igenom sin vovve då den sitter i knä. =D

Woooosh! Där försvann min hund. Om det stått Flyr mer än 50 meter så hade vi fått kryss i samma ruta. *skratt* Hon sprang så fort som jag aldrig sett henne springa, men hon kom raskt tillbaka till min sida då hon upptäckte att jag stod kvar. När vi tillsammans går fram till overallen nosar hon försiktigt på den för att sedan totalignorera den när vi passerar den fyra gånger. Bästa utställningstraven kom fram igen.

Ljudkänslighet
7a. Rädsla - 5, Flyr mer än 5 meter.
7b. Nyfikenhet - 5, Går fram till skramlet utan hjälp.
7c. Kvarstående rädsla - 1, Ingen tempoförändring eller undanmanöver.
7d. Kvarstående intresse - 2, Stannar upp. Luktar eller tittar på skramlet vid ett tillfälle.

Denna gång var flykten betydligt närmare fem meter än sex meter. Hon går förbi mig då jag närmar mig skramlet och nosar självmant på det. När vi sedan passerar förbi första gången stannar hon till och tittar på låt-lådan, men rör sig raskt framåt igen. Sedan bryr hon sig nada. Bara knatar på i skogen tillsammans med matte.

Spöken
8a. Hot/agg - 2, Visar enstaka hotbeteenden.
8b. Kontroll - 5, Kontrollerar och/eller handlar mot båda spökena under hela momentet.
8c. Rädsla - 2, Uppehåller sig i huvudsak framför eller bredvid föraren. Någon avståndsreglering.
8d. Nyfikenhet - 1, Går fram till figuranten när föraren tagit av figurantens huvudbonad. Alt går inte fram i tid.
8e. Kontakt - 1, Avvisar eller undviker kontaktförsök. Alt går inte fram i tid.

Mattes modiga lilla kråka. Får rent en tår i ögonvrån av ren och skär stolthet. Hon stod länge mellan mig och spökena och voffade än på det ena än på det andra. Voffade! Inte skällde som en rabbiat galning. Sedan ställde hon sig vid min sida och fortsatte att voffa på spökena (flyttade sig från höger till vänster sida beroende på vilket av spökens som skulle varnas.) När jag tittade ner på henne såg jag för första gången Jade med rest ragg! Det du! Hmm, är jag knäpp som blir stolt över sånt? När vi går fram till den första figuranten och jag tar av henne huvan så luktar Jade på hennes hand. Jasså, en människa... Inge kul alls så vovven knatar i lugn och ro iväg efter något smaskigt spår hon hittat. Betar lite gräs. Tittar upp då jag ropar på henne. Nosar lite till och lunkar i sakta mak tillbaka. Hela tiden totalt ointresserad av spökena som visade sig vara människor utan godis. hon fick alltså bedömningen Går inte fram i tid.

Lek 2
9a. Leklust - 1, Leker inte
9b. Gripande - 1, Griper inte

Det är först nu som den nattliga vaket och jakten på småvilt (möss) visar sig ordentligt. Till och med testledare påpekar att hon nu verkar trött. Hon visar inget intresse för kamptrasan überhaupt. Jag får istället hoppa runt och hon hoppar på lte efter och runt omkring mig. Gnager lite på min jackarm då jag erbjuder den till kamp istället, men inget helhjärtat försök alls. Tröööött vovve!
 

Skott
10. Skott - 1, Visar ingen berördhet. Snabb kontroll och sedan helt oberörd.

Är man från the hood så är man. Vadå skott? tänkte Jade när hon gjorde halvhjärtade försök till lek och sedan nosade lite på marken vid de två passiva skotten.

Ja, som du förstår så är jag en mycket stolt matte till en stabil liten knaskråka. Det enda som så här i efterhand kan tyckas missvisande var hennes efterreaktion på spökena. Hon var tjugo meter bort och letade roligare saker än tråkiga människor, men genom att det betyder att hon inte tar kontakt så kan man inte få annat än en etta i protokollet. Hon visade verkligen ingen rädsla. Dessutom så fungerade inkallningarna till 100%. Tjoho för oss! Kan verkligen rekommendera alla att göra ett MH på sin hund. Det var jättekul!

Oj så vi flaxat runt i helgen. Blir slut bara av att tänka på det. I fredags så åkte vi till Öland, på lördagen gick vi MH för att sedan åka hem till Göteborg igen. Slutligen så var vi på dp-träff och till Värnamo i söndags.

Jag och Sanna skulle ju ge oss iväg till östkusten med 10.50-tåget, men när vi står med handen på tågdörren så tuffar det retligt iväg!! GAHH!! Efter mycket spring mellan sjs information och bussbiljettförsäljare, så lyckades vi boka biljetter på 13.30-tåget. Denna gång satt vi på perongen och väntade. Här skulle inga fler tåg missas! På grund av lokfel så var det inte ett X2000 som kom utan ett vanligt snigeltåg. På väg mot Skåne fick vi upplysningen att vi inte skulle hinna i tid för vårt byte. Great... Snigeltåget kom in hela två minuter efter connectionen till Kalmar/Alvesta hade tuffat ut från perongen. Vänta på alla oss som skulle vidare till Kalmar? Not on your life!

Vi ställde oss raskt i kön till informationen för att få reda på hur vi nu skulle göra. Fast vi varit snabba som illrar så var det en lååång kö att vänta i. Turligt nog för oss så har Sanna bra hörsel och hörde att expediten sa till de som stod än längre fram att om de sprang så skulle de hinna med 15.57-tåget till Alvesta och vara i tid till förbindelsen till Kalmar. Ruuuun!!! Övernattsväska på axeln, hund under armen och småjoggandes uppför rulltrapporna hann vi precis fram till tåget. Så precis att vi var tvugna att hoppa på innan djurvagnen och gå genom restaurangvagnen för att komma dit. Puh! Efter dessa två missade tåg så gick resten av resan snabbt och effektivt.

Både Ernst & Kerstin mötte oss på perongen i Kalmar. Med sig i bilen hade de alla stora hundarna dvs pinschrarna Bella "the bus" & Ollie "the cool" samt mamma Angel "the korv" sorry världens bästa mamma.) Klokt och förståndigt då detta gjorde att vovvarna hann vänja sig vid varandra innan de blev släppta på gården. Hemma hos Kerstin & Ernst mötte vi deras dotter och måg samt två sööööta tio veckors valpar efter Cindra och pappa Nemo. Hjärtat verkligen smalt när man såg dessa två bustroll springa runt. Jättecharmiga och modiga grabbar med vacker röd färg. Sanna ville hemskt gärna ta med en hem, men Allie visade vad hon (och husse!) tyckte om den saken. Den damen blev så stött att hon adopterade mig som matte istället, överger du mig så överger jag dig. Sedan sprang Jade & Allie runt som skjutna ur en kanon med en liten röd fjant efter sig. Såg så kul ut. Det rusades och rasades långt in på kvällen.

Under natten sov jag inte speciellt bra. Allt på grund av Jade, den modiga vakthunden, som väckte hela huset två gånger för att någon annan än jag vände sig i sin säng. Och skäller en hund, skäller alla hundarna. Klockan tre på natten så börjar man seriöst fundera på den ryska tradionen av de-barking. När Jade inte skällde tassade hon omkring i vardagsrummet (vi sov på sofforna där inne) gjorde små ruscher, försökte gräva fram något från grinden ut till kontoret, hoppa upp i sängen för att hitta en bra sovplats och sedan ner på golvet för att springa runt igen. Ingen lugn och ro i den kroppen natten mot lördag. På morgon fick jag dock svaret på varför hon sprungit upp & ner. Hon hade jagat möss! Vi hade ställt väckarna på 05.30 men redan vid fem så gav jag upp på att få en blund i ögonen och gick upp med Jadie i hasorna. Inte den bästa förberedelsen in för en mentalbeskrivning man kan ha, med andra ord. Dessutom så hade smhi utlovat regn & rusk.

När vi vid sju-tiden kom fram till brukshundsklubben var både jag och knyttet mer än lovligt trötta. Jag och Sanna gick en kort skogspromenad med småtjejerna och satte oss på baksidan av klubbhuset med var sin kopp kaffe. Inget regn än så länge, men molen såg hotfulla ut. Medan jag kollade in MH-banan vaktade Sanna & Allie Jadie, den ylande vargen. Sedan vaktade jag Allie, den exemplariska sötnosen, då Sanna följde med runt på Jenny & Zafirs MH. Efter Zafir var det min och knyttets tur att beträda banan. Du kan läsa hur det gick i inlägget MH.

Huga så trötta vi var efteråt. Vi satte oss i husvagnen och pratade med helsyster Jassys husse & matte, Jörgen & Liv. Eller jag pratade, Jadie försökte sova utan framgång. Superslut liten dp till och med morrade lite åt valparna som envisades med att hålla henne vaken med sitt bus. Under tiden vi satt där inne började regnet att stå som spön i backen. Kan inte ha varit speciellt trevligt för de som hade kvar att gå banan som tex Jassy.

Hemresan var betydligt mindre eventfull än ditresan. Två små hundar kurrade ihop sig likt ostkrokar och sussade sött nästan hela vägen. Deras mattar pratade om ditt & datt nästan hela vägen och längta efter mat, pga av en tidigare olycka så hade de inte personal nog att ha öppet restaurangvagnen. Vi kom hem trötta men nöjda strax innan 22.00. När jag och Jade ställer oss för att vänta på spårvagnen nosar den lilla damen lite här, lite där för att slutligen rulla runt på en härligt doftande fläck. Välkommen hem, liksom!

Blä för regn! Varför kan inte solen visa sig? Det var jättefint väder i torsdags. Riktig vår, varmt i luften, skönt i själen, men sedan dess har regnet strilat. Tänker inte vädergudarna på oss arma satar som måste gå ut i detta väder för att rasta de små liven? Nu bekymrar inte regnet Jade lika mycket som mig. Speciellt inte om det är detta halvvåta elände som nu råder. Blir det ösregn och blåst så brukar hon ha mer förståelse för mattes önskan att gå in, annars fungerar det lika bra att springa omkring i buskagen och gräva efter mat. Äckelhund!

Snart är det dags för kurs i vardagslydnad, MH och Freestyle. Ja, inte alla på engång men alla tre ska hinnas med i veckan och alla tre är lika spännande. Ska bli kul att se om kråkan har något bakom pannbenet. Helt ärligt så tvivlar jag ibland, men hon har bevisat att så länge det finns mat med i spelet är hon villig att sänka sig till de mest förvånande nivåer. Ingen skam i kroppen hos den lilla vovven. Hon har lärt sig att hundkompisarnas namn betyder godis, så ropar någon husse eller matte Ragnar, Allie eller Ziri så kommer hon som ett skott. Ofta snabbare än hunden i fråga lyckas ta sig fram. Tror jag ska satsa på Ragnar som krav inkallningskommando. Det fungerar ju ypperligt nu...

Inget löp än, men väl i sikte. Hur många gånger kan man kissa på en timme? Tjugo? Förtio? Tills man täcker hela området med sin doft? Hon får poäng för sin kämpa insats iallafall även om det inte alltid är stora kvantiteter som kommer ut. Ibland tror jag att hundar har en extra skvättblåsa. På hanhundar är den alltid aktiv, för tikar så kickar den in vid löp för att sedan ligga i vila. Var tionde meter och sedan sprätt, sprätt, sprätt...

Nä, vad kan man hitta på med vovven en dag som denna? Tror det blir lite sök- och klickerövningar inne. Gjorde små små köttfärsbullar här om dagen och de gillar hon skarpt. Bara ta microskop mycket köttfärs, rulla till boll, lägg på plåt och när du fyllt den in i ugnen. De behöver inte vara genomstekta utan bara torra på utsidan. Lätta att dela, kasta och gömma. När jag gjorde dem satt jag i vardagsrummet och tittade på tv. Jade hängde över axeln och beskådade underverken på plåten. Den lilla ögontjänaren ville nog inte annat än att jag skulle gå ut och lämna henne själv i ett par sekunder, men se, så dum är inte matte. Jag lär av mina misstag minsann.

På tal om åpen hund och sökövningar. Vad ska man göra då vovven kommer hoppandes med sin nya skatt, en baugette lika stor som halva vovven? Fånga henne? Jo, tjenare... Inkallning? Visst, det gick engång men aldrig mer. Försöka byta mot en näve köttfärsbullar? Asså, det man jagat ikapp själv och fångat i dödsföraktande kamp är ju alltid godare än mattes godis. Det är bara att knata vidare och hoppas att hon tappar bytet så man kan sno åt sig det eller ställa sig på det. Denna strategi har gjort att Jade nu är en mästare på att springa, gå, hoppa & skutta samtidigt som hon glufsar i sig all sköns äckel. Varför kan folk inte bara sluta matta råttorna, Jade inkluderad? Fiskmåsar äter inte brödbitar om de har andra alternativ (som tex den öppna kontainern vid parkeringsplatsen.)

Blä, var är solen?

Igår har jag varit borta i Floda. Det innebär att den lilla svart inte kunde vara hemma. Hon skulle ha fått vara själv på tok för länge, så jag hörde runt lite under påskhelgen vem som kunde tänkas ta hand om en snäll dp med separationsångest. Marie-Louise och Ziri ställde upp i min nöd. Ziri är Jadies halvsyster (samma pappa) och ungefär ett halvår äldre än knyttet. En liten lady som vet vad hon vill, speciellt nu när hon löper. Det är jätteskönt att kunna lämna bort vovven till någon som vet hur en dp beter sig samt har en annan knas-hund som kråkan kan leka med. De måste ha haft jätteskoj, för när vi kom hem så rullade Jadie upp sig i mitt knä och sov som en stock resten av kvällen. Väckte bara upp henne för en sista kisstur innan nattsömnen.

På tal om kiss, så kissade Jade inne på mattan i Ziris kök (ja, för där inne är ju till och med luften Ziris och vi andra andas för att hon tillåter oss.) Man skäms när ens hund gör sådant. Samtidigt så tror jag att det är mycket vanligare än vad folk talar om. Om ens hund markerar inne så anses man vara en dålig matte med en otränad hund och därför vågar man inte berätta när ens inkontinenta knytt gör sådanna misstag. Eller misstag och misstag, det handlar nog mycket om att kissa in ett nytt revir. Alla som har en ras som beskrivs som "Enmanshund" vet vilken dödsångest hunden drabbas av när de blir bortlämnade eller kvarlämnade. Matte stänger dörren till badrummet och utanför sitter den stackars övergivna dobermannen och ylar så att matte ska hitta igen den. När man kommer ut så blir det puss- & viftkalas. "Jag som trodde du hade lämnat mig! Jag trodde jag skulle stanna här för evigt!" Detta tilltrots att man kommit tillbaka VARJE gång. Schåp-hundar, eller som min mamma säger altzeimers-hunden... Nä, visst skäms jag när Jade kissar inne hos andra, men samtidigt så försäkrade Marie-Louise mig om att det inte gjorde något. Och jag vet ju att jag själv inte bryr mig om någon hund kissar inne hos mig. Jag vet också att jag inte är en dålig matte eller att Jade är en osnuten brat, men vad jag logiskt vet och vilka känslotrådar som det dras i är ju inte alltid samma sak. Fast det är klart, det var nog etter pinsammare när hon och Ziri försökte göra valpar...

När jag var till ikea så inhandlade jag lite gossedjur till Jade. En råtta, för varje råttjägare behöver en, en hamster, gnagare som gnagare och en fladdermus, för att hon ser ut som en. Hittills har hon bara fått leka med råttan och den verkar bli en ny favorit. Det far och slängs med den över hela lägenheten. Man blir riktigt glad i hjärtat när man ser henne så bus-lycklig. Ska bli kul i helgen med två pinneträffar, hundutställning (som vi inte ska delta i utan bara heja på kompisarna), bridge & middag hos kompisar samt allsvensk premiär framför tv:n hos andra vänner (tja, växte man upp under 80-talet och ens egen stad saknar fotbollslag så är det ju blåvitt som gäller.) Hur har det förresten blivit så att jag kliver upp tidigare om helgerna än vardagarna? Tror jag måste se över det här så att det inte spårar ur alldeles. Speciellt nu när det ska ställas om till sommartid och allting. 

I fortsättningen kommer jag att försöka uppdatera bloggen varannan eller var tredje dag, bara så att du vet.

Oj, vad man kan jäkta runt ibland. Både vovven och jag har varit helt utslagna de senaste dagarna. Efter en halvdag på ikea med påsklovskidsen så skyndade jag mig hem, slängde på mig varma oömma kläder och sprang till bussen. Jag och vovven skulle nämligen på lite skogssafari i Partille tillsammans med hundkompisarna Willy & Charlie och Ragnar & Bianca. Först mötte vi upp med de två herrarna från innerstan. På fullproppad Blå express knödde vi oss in. Jade och jag först, sedan två hårt arbetande herrar som bara måste fram till den söta lilla tjejen. Folk trodde nog att det var tre mördarhundar vi hade med oss. Ja, ända tills vi fått plats längst bak för då började de gny och vara alldeles, alldeles, alldeles synd om de två svarta. Varför det var synd om dem visste de nog inte riktigt själva. Kanske är det deras sätt att fråga "Är vi framme snart?" Som tur var hade Madde inte glömt hundgodis som den genomruttna matten gjort. Med lite mat i munnen gnyddes det inte fullt lika mycket.

Väl framme i Partille skulle Joanna plocka upp oss för att sedan skjutsa oss ut i skogen. Vi stiger av bussen samtidigt som hon ringer. Konversationen som förljer kan nog ha varit en av de mest förvirrade i mitt liv. Försöker hålla ordning på mig själv, liten samojed hund, andra människors fötter, var Madde befinner sig med sina två dragdjur, prata telefon samt på något sätt tillgodogöra mig information. "Va, inne?" "Nej, ute!" "Inne alltså?" "Nej vänster." "Va?" "Ser du pressbyrån?" "Den som är inne?" "Nej, ute!" "Vänta, Jade har trasslat in sig i..." Nu kommer grädden på moset. Från höger kommer en foxterrierkille spatserande och från vänster två lurviga blandraser. Vi har just gått in genom ett par glasdörrar och befinner oss i en luftsluss. Alla hundarna börjar skälla samtidigt! ALLA!! Samtidigt ger Joanna mig information för hur vi ska ta oss dit hon är "Elva!" "Elva?" "Ja, då hittar du." "Elva?" Släpar med mig Jade mot det jag antar att hon menar. Följer instruktionerna till punkt och pricka, gå förbi pressbyrån rakt fram mot västtrafik-info och där ska hon vara. Score! Vi hittar rätt på första försöket. Det var inte så svårt alls visade det sig. Vi slänger oss in i bilen och kör iväg.

Vi försöker prata samtidigt som hundarna gör samma sak. Willy berättar för alla att han är boss över allt levande (ja, förutom Madde, då) Jade berättar ömsom för Joanna att hon hittat henne ömsom för mig att hon hittat henne, Ragnar ylar efter kompisarna han inte kan men måste hälsa på och Charlie ylar på Jades uppmärksamhet. Det är bara Bianca som håller tyst, men jag misstänker att hon hade en och annan åsikt om oss övriga i bilen.

Väl framme i skogen dyker även Christoffer upp. Vi knatar runt med lösa små hundar på upptäcksfärd. Först springer Ragnar "Jag vet vart vi ska!", sedan följer de godtrogna lammen Jade & Charlie "springa, hoppa, mat, springa, hoppa, mat" och därefter Bianca "Nä, du vet ingenting! Ha koll på matte istället." Längst bak traskar Willy "Snö är inte bara superkul, det är kallt och vått oxå." Som de härdade mattar & hussar vi är så ignorerar vi totalt den kringrusande hundarna och pratar på om alla idiotgrejer de gjort. Ja, för av de församlade hundarna är det nog bara Willy och Bianca som överhuvudtaget kan kallas intelligenta. De andra tre lever nog mest på sitt utseende och glada humör. Inte så illa det, fungerar ju för de flesta modeller i världen. Mitt ute i skogen slås jag och Madde av samma tanke. "Vänta nu, hon går först och han sist... Den här filmen har vi sett förr!" Som tur var så hade herrskapet i fråga gott uppsåt och jag tror att både jag och Madde behöver dra ned på vårt CSI-tittande.

På vägen hittar vi dessutom Christofers nycklar hängande på en skylt. Någon vänlig själ hade sett dem liggandes i snön och hängt upp dem. Sicken lycka! Och vi som inte ens visste att de saknades. Efter några varv i solen & skogen får vi skjuts tillbaka in till stan (hurra!) Willy, Ragnar och Bianca lägger sig nöjda ner och snusar lite. Trötta djur. Jade ynk-gnyr av okänd anledning och Charlie stor gnyr av serparationsångest från Jade (igen befinner han sig i baksätet och Jade eoner av avstånd bort, dvs framsätet.) Madde bestämmer sig på vägen in till stan för att flytta, men hittar sina dörrnycklar i en annan ficka och beslutar sig raskt för att bo kvar. Ingen vill leta nycklar i snö och mark efter en två timmars runda. När vi kom hem så slocknade Jade i soffan efter ett väl uträttat värv.