Mattes ögonsten

Igår har jag varit borta i Floda. Det innebär att den lilla svart inte kunde vara hemma. Hon skulle ha fått vara själv på tok för länge, så jag hörde runt lite under påskhelgen vem som kunde tänkas ta hand om en snäll dp med separationsångest. Marie-Louise och Ziri ställde upp i min nöd. Ziri är Jadies halvsyster (samma pappa) och ungefär ett halvår äldre än knyttet. En liten lady som vet vad hon vill, speciellt nu när hon löper. Det är jätteskönt att kunna lämna bort vovven till någon som vet hur en dp beter sig samt har en annan knas-hund som kråkan kan leka med. De måste ha haft jätteskoj, för när vi kom hem så rullade Jadie upp sig i mitt knä och sov som en stock resten av kvällen. Väckte bara upp henne för en sista kisstur innan nattsömnen.

På tal om kiss, så kissade Jade inne på mattan i Ziris kök (ja, för där inne är ju till och med luften Ziris och vi andra andas för att hon tillåter oss.) Man skäms när ens hund gör sådant. Samtidigt så tror jag att det är mycket vanligare än vad folk talar om. Om ens hund markerar inne så anses man vara en dålig matte med en otränad hund och därför vågar man inte berätta när ens inkontinenta knytt gör sådanna misstag. Eller misstag och misstag, det handlar nog mycket om att kissa in ett nytt revir. Alla som har en ras som beskrivs som "Enmanshund" vet vilken dödsångest hunden drabbas av när de blir bortlämnade eller kvarlämnade. Matte stänger dörren till badrummet och utanför sitter den stackars övergivna dobermannen och ylar så att matte ska hitta igen den. När man kommer ut så blir det puss- & viftkalas. "Jag som trodde du hade lämnat mig! Jag trodde jag skulle stanna här för evigt!" Detta tilltrots att man kommit tillbaka VARJE gång. Schåp-hundar, eller som min mamma säger altzeimers-hunden... Nä, visst skäms jag när Jade kissar inne hos andra, men samtidigt så försäkrade Marie-Louise mig om att det inte gjorde något. Och jag vet ju att jag själv inte bryr mig om någon hund kissar inne hos mig. Jag vet också att jag inte är en dålig matte eller att Jade är en osnuten brat, men vad jag logiskt vet och vilka känslotrådar som det dras i är ju inte alltid samma sak. Fast det är klart, det var nog etter pinsammare när hon och Ziri försökte göra valpar...

När jag var till ikea så inhandlade jag lite gossedjur till Jade. En råtta, för varje råttjägare behöver en, en hamster, gnagare som gnagare och en fladdermus, för att hon ser ut som en. Hittills har hon bara fått leka med råttan och den verkar bli en ny favorit. Det far och slängs med den över hela lägenheten. Man blir riktigt glad i hjärtat när man ser henne så bus-lycklig. Ska bli kul i helgen med två pinneträffar, hundutställning (som vi inte ska delta i utan bara heja på kompisarna), bridge & middag hos kompisar samt allsvensk premiär framför tv:n hos andra vänner (tja, växte man upp under 80-talet och ens egen stad saknar fotbollslag så är det ju blåvitt som gäller.) Hur har det förresten blivit så att jag kliver upp tidigare om helgerna än vardagarna? Tror jag måste se över det här så att det inte spårar ur alldeles. Speciellt nu när det ska ställas om till sommartid och allting. 

I fortsättningen kommer jag att försöka uppdatera bloggen varannan eller var tredje dag, bara så att du vet.

Oj, vad man kan jäkta runt ibland. Både vovven och jag har varit helt utslagna de senaste dagarna. Efter en halvdag på ikea med påsklovskidsen så skyndade jag mig hem, slängde på mig varma oömma kläder och sprang till bussen. Jag och vovven skulle nämligen på lite skogssafari i Partille tillsammans med hundkompisarna Willy & Charlie och Ragnar & Bianca. Först mötte vi upp med de två herrarna från innerstan. På fullproppad Blå express knödde vi oss in. Jade och jag först, sedan två hårt arbetande herrar som bara måste fram till den söta lilla tjejen. Folk trodde nog att det var tre mördarhundar vi hade med oss. Ja, ända tills vi fått plats längst bak för då började de gny och vara alldeles, alldeles, alldeles synd om de två svarta. Varför det var synd om dem visste de nog inte riktigt själva. Kanske är det deras sätt att fråga "Är vi framme snart?" Som tur var hade Madde inte glömt hundgodis som den genomruttna matten gjort. Med lite mat i munnen gnyddes det inte fullt lika mycket.

Väl framme i Partille skulle Joanna plocka upp oss för att sedan skjutsa oss ut i skogen. Vi stiger av bussen samtidigt som hon ringer. Konversationen som förljer kan nog ha varit en av de mest förvirrade i mitt liv. Försöker hålla ordning på mig själv, liten samojed hund, andra människors fötter, var Madde befinner sig med sina två dragdjur, prata telefon samt på något sätt tillgodogöra mig information. "Va, inne?" "Nej, ute!" "Inne alltså?" "Nej vänster." "Va?" "Ser du pressbyrån?" "Den som är inne?" "Nej, ute!" "Vänta, Jade har trasslat in sig i..." Nu kommer grädden på moset. Från höger kommer en foxterrierkille spatserande och från vänster två lurviga blandraser. Vi har just gått in genom ett par glasdörrar och befinner oss i en luftsluss. Alla hundarna börjar skälla samtidigt! ALLA!! Samtidigt ger Joanna mig information för hur vi ska ta oss dit hon är "Elva!" "Elva?" "Ja, då hittar du." "Elva?" Släpar med mig Jade mot det jag antar att hon menar. Följer instruktionerna till punkt och pricka, gå förbi pressbyrån rakt fram mot västtrafik-info och där ska hon vara. Score! Vi hittar rätt på första försöket. Det var inte så svårt alls visade det sig. Vi slänger oss in i bilen och kör iväg.

Vi försöker prata samtidigt som hundarna gör samma sak. Willy berättar för alla att han är boss över allt levande (ja, förutom Madde, då) Jade berättar ömsom för Joanna att hon hittat henne ömsom för mig att hon hittat henne, Ragnar ylar efter kompisarna han inte kan men måste hälsa på och Charlie ylar på Jades uppmärksamhet. Det är bara Bianca som håller tyst, men jag misstänker att hon hade en och annan åsikt om oss övriga i bilen.

Väl framme i skogen dyker även Christoffer upp. Vi knatar runt med lösa små hundar på upptäcksfärd. Först springer Ragnar "Jag vet vart vi ska!", sedan följer de godtrogna lammen Jade & Charlie "springa, hoppa, mat, springa, hoppa, mat" och därefter Bianca "Nä, du vet ingenting! Ha koll på matte istället." Längst bak traskar Willy "Snö är inte bara superkul, det är kallt och vått oxå." Som de härdade mattar & hussar vi är så ignorerar vi totalt den kringrusande hundarna och pratar på om alla idiotgrejer de gjort. Ja, för av de församlade hundarna är det nog bara Willy och Bianca som överhuvudtaget kan kallas intelligenta. De andra tre lever nog mest på sitt utseende och glada humör. Inte så illa det, fungerar ju för de flesta modeller i världen. Mitt ute i skogen slås jag och Madde av samma tanke. "Vänta nu, hon går först och han sist... Den här filmen har vi sett förr!" Som tur var så hade herrskapet i fråga gott uppsåt och jag tror att både jag och Madde behöver dra ned på vårt CSI-tittande.

På vägen hittar vi dessutom Christofers nycklar hängande på en skylt. Någon vänlig själ hade sett dem liggandes i snön och hängt upp dem. Sicken lycka! Och vi som inte ens visste att de saknades. Efter några varv i solen & skogen får vi skjuts tillbaka in till stan (hurra!) Willy, Ragnar och Bianca lägger sig nöjda ner och snusar lite. Trötta djur. Jade ynk-gnyr av okänd anledning och Charlie stor gnyr av serparationsångest från Jade (igen befinner han sig i baksätet och Jade eoner av avstånd bort, dvs framsätet.) Madde bestämmer sig på vägen in till stan för att flytta, men hittar sina dörrnycklar i en annan ficka och beslutar sig raskt för att bo kvar. Ingen vill leta nycklar i snö och mark efter en två timmars runda. När vi kom hem så slocknade Jade i soffan efter ett väl uträttat värv.

Idag så firar jag & Jade ett år tillsammans och varför inte fira genom att starta en blogg som alla andra? Kommer att försöka uppdatera ofta med lite ditt och datt från vardag & fest. Givetvis blir det mycket hundprat. Jag heter Maria och ögonstenen i fråga heter som du redan sett Jade. Hon är en 14 månader gammal dvärgpinscher. Världens gladaste sådan enligt vänner och bekanta. Brukar lite skämtsamt säga att mamma Angel måste vara hälften Golden retriever (eller hur, Kerstin? Visst är det så?) Mitt lilla bustroll föddes på Öland den 24 januari 2007. Hennes första åtta veckor bodde hon med mamma & fyra syskon till hemma hos Kerstin & Ernst på Karangel's kennel. Hon är en tjusig & omtyckt liten pojkflicka som kan busa med allt och alla. Hon är nämligen lite av en masochist och har en solklar nolla på dominansskalan. Först så tänkte jag att hon saknade överlevnadsinstinkt, men efter att ha funderat ett tag slog det mig att hon har den starkaste "will to live" av dem alla. En hund som visar strupen, slickar sig om munnen och viftar på svansen mot allt och alla hamnar ju aldrig i bråk.

Damen är ett litet matvrak av sällan skådat slag och placerar sig alltid bredvid den som har gott godis. "Gott godis" betyder iofs samma sak som "den som delar ut just nu." Hmmm, sådan matte sådan hund brukar det ju heta, fast detta är något som hon har gjort sedan hon föddes. Av fem valpar så var hon den största, till och med större än sina båda bröder. Nu för tiden är hon en mycket rastypisk liten dam som mätts till hela 30 cm över havet. Hon ser inte riktigt så hög ut, 30 cm är max-mankhöjden för en dp, men hon är liksom pappa Nemo lite mankhög.

Bloggen är just nu under construction. Det kommer bilder & annat smått och gått allt eftersom.